Ett AugustibarnsOrd

Tredje dagen på praktiken är gjord och jag lever ännu.

Jag har fått en plats i djungeln. Min dator och skrivbord står precis bredvid den ö med blommor som finns mitt på redaktionen där alla reportrar sitter. Men jag trivs bra i djungel. Synd bara på att dataskärmen är helkonstig och blir suddig mitt på. Frågan är hur min syn kommer vara efter två veckor som lokalreporter hos Dagbladet.

 

Det märks att det är en riktig lokalredaktion man kommit till och det har blivit en hel del lull lull än så länge! Men jag har fått texter publicerade i både gårdagens och dagens tidning. Gött!

Idag har jag jagat svenska kennelklubben, ringt om kön till hörapparater hos sjukhuset, skrivit om en kommande hälsoenkät, skrivit om en ny rapport från länsstyrelsen och det bästa knäcket av de alla… så skrev jag om skabb som är allt vanligare bland människor. Ja just det SKABB!

 

Men det känns ändå bra. Tråkigt bara att jag inte kommer få redigera något under dessa veckor, eftersom de inte har någon plats över… Jag som verkligen vill redigera!  

När jag kom hem låg ett litet vykort innanför dörren och väntade på mig! Så glad!

Sista timmarna av helgen. Imorgon börjar jag på praktiken, två veckor på Dagbladet.

Känns nervöst. Vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Men det man inte dör av…

 

Helgen har varit lugn och många timmar i stallet. Förutom besök hos Armani hade jag fyra timmar med lektioner på lördagen. 9-13 stod jag i ridhuset på klubben och ropade till tanter och barn. Bra med lite extra cash men det var bra jobbigt att ta sig upp på morgonen. Men pengarna går direkt till Göteborgskassan inför besöken i April!

Hon kom hit. Vi handlade mat. Hon smälte ner delar av min pastaslev på spisen. Hon hällde ut kokande vatten på min fot när hon skulle hälla bort vattnet från pastan. Jag hade överseende med det och sa inget. Rejäla strumpor är kanon.

 

Blev ju en lyckad kväll ändå. Fastän vi var tveksamma till utgången i melodifestivalen.

 

 

Frågan är bara vem faan e Björn Svensson!?

Basket.

Blev övertalad att följa med på Dragons hemmamatch som spelades ikväll. Kan inte minnas när jag var på en basketmatch senast och jag vet inte riktigt om det var min grej…

 

Eftersom det visst ska spanas på uppvärmning blev jag hämtad av Östlund redan 50 minuter innan matchstart. Sedan betalde hon in oss och jag blev plötsligt fem år yngre.

Jaa det kan väl vara bra ibland att se ung ut.(tänk bara när jag blir 30 och folk tror att jag är 25)

Östlund guidade mig igenom uppvärmningen och det var här som jag började tappa hoppet för hemmalaget.

För det första vad är grejen med allt klappande, alla high-fives? Kändes väldigt väldigt överdrivet tillslut.

För det andra vad var grejen med den assisterande tränaren som ställde sig bakom korgen och klappade händerna samtidigt som han ropade till spelarna. Peppning är väl bra, men vem tog hans ord på allvar när han stått där i typ tio minuter, ropat samma saker och tappat takten i klappandet?

Och för det tredje vad var det för ena ring spelarna ställde upp sig i runt straffpunkten? En spelare fick skjuta två gånger och sedan springa runt och klappa alla i händerna.(återigen detta klappande!!) Och sen upprepades ritualen tills alla har gjort sin runda.

 

Jag har svårt att ta hela grejen på allvar.

Sedan förlorade ändå Dragons så att det skulle vara tur bringande ritualer köper jag inte.

Kanske jag ger det hela en ny chans längre fram, men så länge föredrar jag hockey.

Är nu övergiven.
Tungt nu. Känns underligt att det plötsligt känns så tomt efter alla.
Tre veckor att fördriva.

Det är så synd om mig som är kvar i Sundsvall, själv.
Jag tycker iaf synd om mig. För stunden.





Tänker trösta mig med en piggelin från frysen. Det behöver jag.

Idag var det vår i luften! Härligt varmt och det gick att traska runt i skinnjackan utan att frysa. Det känns som att det finns hopp om en vår och sommar ändå. Trots att det fortfarande är meterhöga snövallar längs gatorna så har bar mark dykt upp på vägarna. Det är allt gött, hoppas all snö försvinner fort i år!

 

Däremot har våren inte riktigt lyckats ta sig ner till grunden av Lundbovägen. Där är vägen heltäckt av decimeter hög snömodd och det går verkligen inte att ta sig fram med bil.

Detta fick jag uppleva ikväll när jag lånade bilen för att snabbt ta mig till träningen. Snabbt gick det ju inte direkt. Kör nästan fast i första backen och i resterande utförsbackar var det inte direkt kontroll som gällde. Flög mest runt och kastades från spår till spår. Glad att jag var på väg nerför eftersom chansen då var något mindre att köra fast. Inte direkt kul att få möta, och vissa verkade ha mindre kontroll än jag själv. Några centimeter ifrån att bli prejade av en volvo. Att vara bilförare är great.

Jag lät bilen stå kvar nere hos mig efter träningen. Finns det andra möjligheter så tar man de! Hoppas bara på att de skrapat tills imorgon så mina föräldrar kan få tillbaka sin bil…
                       

Jag saknar sommarkvällarna på klipporna i Götet!

Resonemang under dagens ridtur.:

”Jaa men du har ju bra smak när det gäller killar”-A

”Jahaa?” -L

”Jaa till skillnad från vissa andra” -A

”…okej” -L

” Jamen de e ju mer snygga, typ som romantisk komedi snygga! Och som han i one tree hill.” -A

” eehhh okej och vem menar du som faller in under den kategorin!?” -L

” jomen han… eller kanske inte… eller… ehhh…” -A

Tystnad.

Asgarv.

 

Kul prick den där Angelina.

Tänk att få vara barn igen och hänga med deras kör!

Då är vi där igen.

Jag vet något som jag egentligen inte vill veta. En hemlighet som inte får spridas.

En hemlighet jag mår dåligt över och som jag inte kan styra på något vis.

En hemlighet som jag blir så sjukt stolt över. En hemlighet som är helt fantastiskt men som samtidigt smärtar något oerhört.

Jag kan inget göra. Bara vänta. Blir tokig på det.

 

 

Hade genomgångar idag av redaktionsövning. Blev väldigt utdraget och segt. Det gav mig också vissa nackproblem, men annars har jag haft en bra dag! Var även på oförskämt bra humör imorse när jag vaknade. Kanske var det för att jag skrattade mig igenom hela söndags kvällen med Angelina som sällskap. Det satt nog kvar i kroppen. Gött!

 

 

 

 

Några foton från fredagens underhållande klassfest kan jag allt bjuda på    

               

Varför blir man sentimental på kvällarna? Den frågan ställde jag en vän igår, men svaret fann vi väl inte riktigt.

Kanske är det så att man reflekterar över allt när det blir mörk och stilla runt omkring.

Kanske är det så att man skjuter undan alla tankar på dagen för att hålla en viss fasad uppe.

Vad vet jag?

 

Journalist vännerna pratar alla om hur skönt det ska bli att åka hem i slutet av nästa vecka för två veckors praktik. Men jag är ju redan på hemmaplan och insåg att jag kommer att behöva fortsätta vardagen här uppe själv.
Känns ju inte alls speciellt roligt, kommer bli jättetomt.

Och samtidigt som de drar från stan så är Fridorna fortfarande utomlands. Min vardag vänds helt upp och ner!
Inte lika positiv inför det.

Men man får väl ta det som ett gott tecken att jag kommer sakna alla. Innebär ju att de är betydelsefulla för mig.

 

I övrigt känner jag mig ganska rubbad. Dessa två veckor jag har bakom mig med redaktionsövningar har satt spår.
På flera nivåer.

Har upptäckt en ny stressymptom hos mig själv, nämligen näsblod.

Sovit alldeles för lite och jag funkar inte riktigt då...
Ställde efter dagens sena frukost in smöret i skafferiet och brödet i kylen.

Har satts griller i huvudet på mig som jag inte riktigt vet hur de ska tolkas.

Men ”summan av kardemumman” så är det nog värt det för det har varit riktigt kul och lärorikt!

 

Jag offrar min personliga hälsa till fördel för den lokala nyhetsjournalistiken.

But sometimes, I need somebody who can make me feel alright