Ett AugustibarnsOrd

Jag är beroende, bara att inse. Träningskortet gick ut i lördags, har alltså varit "träningsfri" i tre dagar och är redan rastlös. Gårdagskvällen blev det en promenad trots att det var kolsvart ute och grodorna tagit över gångvägarna i området. Idag har jag bland annat tagit två långpromenader. Kvällens vandring fick jag sällskap av F som jag inte träffat sen i början av sommarn, tur att ridskolesäsongen är igång igen!

Mellan mina raska promenader har jag även tagit cykeln fram och tillbaka till stan för att med hjälp av H inhandla, kanske årets sista, mjukglass på stan och en axelbandlös bh till brudtärneklänningen. (Inte många dagar kvar till bröllop nu! Hurray!)

Så den överhängande frågan är nu vilket träningskort jag ska bränna mina slantar på?

Det är dyrt, men det bör ske omgående! Har ett spinningbehov. Snart är jag där igen Girls, å då ska det tamejtusan trampas!

Det är struktur jag behöver i mitt liv igen. Är en massa lösa trådar hit och dit som skulle behöva knytas ihop och för att skapa lite ordning. Jag har bland annat gått hela helgen med en känsla av att jag glömt att göra nått. Sånt känns inte riktigt bra, speciellt då jag ännu inte luskat ut vad det är som gnager därinne.

Bytte även i dagarna till ett nytt lösenord på den studentmailen som jag nu totalt glömt bort! Puts väck med det lösenordet! Antecknat ner det gjorde jag ju inte heller för det var ju så bra och det skulle jag ju lätt komma ihåg... Fick ringa helpdesk nyss då de gjort min inloggning interaktiv pga för många misslyckade inloggningsförsök. Hoppsan!

Det är ny vecka, sista veckan innan allvaret börjar på riktigt. Tillbaka till skolbänken för tre nya år ger verkligen blandade känslor. Stressen med tentor och överhängande uppgifter är inte direkt den bit jag ser framemot. Men det ska bli spännande att se om jag valt rätt och vad det är för folk jag kommer läsa med. Just klasskamrats biten känns nervöst, värre än starten på gymnasiet! Där slog det ju så väl ut och jag fann så många fina människor som än idag finns i min umgängeskrets. Tänk om det skulle bli motsatt effekt nu...

Förhoppningsvis inte!  


Nu ska jag gå ut och sopa. Sopa bort björkfrön på bron och överflödiga tankar från huvudet.

En eftermiddag i Blåbärsskogen

He´s a magic man, Usain Bolt! 9,58!

Makalöst! Finns inget mer att säga!

Om mindre än en timme far kära E med nattåget. Nattåget mot götet som jag så många gånger tidigare somnat in på efter en visit häruppe. Men ikväll står jag kvar på perrongen och vinkar istället, nu är det hennes flytt-tåg som går! Ska fara ner för att hinna sno en kram innan tåget rullar ut. Blir tomt det här. Men det kommer bli bra och nu har man ju ytterligare en anledning att få röra på sig och se mer av det avlånga landet!

Lurade regnet idag och for till stallet på kvällen i sällskap med A. Vi hade uppehåll hela turen och vadade fram med pojkarna genom enorma vattenpölar som i stort sett tagit över hela nedre rundan. Var en behaglig tur där det konstaterades att hösten är i antågande med nya färger på blad och löv. Och rönnen visar på en snörik kommande vinter. Men det är ju ett tag till dess, så än kan man kanske hinna med och njuta av sensommarens resterande dagar.

Hemma igen och är mitt i flytten till studentboendet. Känns lite konstigt faktiskt. Flyttat har jag ju gjort förr, men då har det ju iaf varit till eller i en annan stad. Inte i den staden där jag bott i samma hus hela mitt liv, där jag redan har mitt hem. Märkligt känns det.

Märks att den glada sommartiden är slut nu och alla lämnar staden och reser tillbaka för att möta ännu en ny termin i alla utspridda städer i landet. Men dessa månader som varit har verkligen bjudit på många träffar tillsammans, vilket man annars inte är bortskämda med, speciellt inte under årets resterande månader!

Och imorgon flyttar E iväg med. Vi som hade planerna. Planerna som grusades. Men om tre år, jaa då kommer vi igen! Haha

E fick premiärvisningen av min lilla studentskrubb igår innan vi begav oss till Granlo för middag på balkongen och hämtande av cyklarna. Rullade sedan iväg, med viss terrängkörning, mot Selånger marknad. Bästa träningen av turen fick dock hon då hon inte kunde trampa när hon satt på sadeln och utan fick stå upp på pedalerna hela vägen.

Blev de traditionsenliga inköpen för min del, cocosbollar och torkat renkött, och E slog på stort och köpte sig 14par strumpor. Så nu behöver hon inte leta strumpor över hela huset inför flytten!

Tack alla fina för Kräftskivan i onsdags, supertrevligt! Synd att den slutade som den gjorde bara..

Det är den 5 Augusti och det är min dag idag. Firar den precis som jag vill tillsammans med hela familjen och med solen på himmelen. Dagarna härnere har verkligen gått fort! U2s spelning i fredags var lyckad, påkostad show kan man ju säga. Vi lyckades även spana in en av Ullevi-Uvarna. Uven satt på högtalarna i taket hela showen och måste troligen vara halvt döv med tanke på ljudnivån.

En sväng till Ullared har det också blivit av och igår kväll blev det lite fiskande på bryggan. Jag har det helt enkelt skönt, semester skönt. Men jag kan ändå inte komma ifrån tankarna. Livet som är så orättvist. Så fruktansvärt orättvist. Jag fick beskedet i måndags, helt oväntat.

Med små marginaler förlorade jag nästan en vän. Hon dog, men tekniken fick liv i henne igen. Hon som är en sån underbar person, glädjespridaren. Mina sista arbetsveckor i götet var det hon som gjorde att det faktiskt kunde vara riktigt kul att komma till jobbet, trots julstressen. Sist vi träffades var i påskas då jag senast var ner och hälsade på. Kommer ihåg att det var så himla roligt att ses igen, ta igen allt å prata en massa strunt och dricka vin hela kvällen.

Hur sjutton kan man skicka hem någon när det inte ens gått 24h sedan den kommer in till sjukhuset med en hjärtinfarkt och två blodproppar? Jag förstår det inte.

Resultatet kom åtta timmar senare då samma patient återvänder i ambulans med hjärtstillestånd. Efter fyra dagars kämpande vaknar hon äntligen, men är svag, min vän kommer aldrig bli helt återställd. Står under utredning, men de kan inte hitta orsaken. Lever med osäkerheten, "Räcker ju att ha varit död en gång".

Hur kan detta ske? Det finns ingen rättvisa i livet, inte den minsta.  

Så fastän jag har härliga dagar här kan jag inte skjuta bort tankarna på det som hänt. Det dyker upp ändå, och det får mig att tänka. De glada ögonen och skrattet när får jag möta de igen? Tänker på dig extra mycket nu och saknar dig ofta!

Livet kan helt vända riktning och glida oss ur händerna. Ta vara på det du har idag.