Ett AugustibarnsOrd

Ja jaa, jag vet. Jag är riktigt dålig på att skriva nuförtiden. Det behöver inte poängteras igen!

Men konstigt nog dyker det alltid upp nått annat när jag väl tar mig tid för att sätta mig och skriva. Senast igår gjorde jag ett försök, men då ringde telefonen och jag fick genast annat att tänka på.

En del har hänt sen sist det uppdaterades. Blåmärket är borta nu men kvar finns ett ärr, får nog leva med det. Tränar på gör jag i samma hurtiga anda, och det är härligt! Besöken i stallet har duggat tätt och flera händelserika turer med Armani har gjorts. Även tränat för Ia har vi fått göra.

Fick en fin helg i Götet/Borås med hela familjen. Vi for ner för att fira Systers födelsedag vilket vi gjorde med bravur med ett efterlängtat besök på Liseberg. Vi växer nog aldrig upp i våran familj, skönt om jag får säga min mening. Vi drog med pappa på en tur med bergsbanan. Jag skrattade så jag grät! Han riktigt brölade hela turen och satt ihopkrupen för att inte slå sig i allt som svischade förbi. Ett tag sen jag skrattade så okontrollerbart!

Under Kristhimmelsfärd helgen kom Syster upp till oss på besök. Ovanligt att ses så ofta, men roligt! Vi hjälptes bland annat åt att shoppa upp presentkort jag hade kvar på Duka och Cervera sen min student (ett tag sen nu). I den sistnämnda butiken fick jag mig även en son, en femårig pojke, som satt i trappan och förhörde min syster medan jag betalade. Expediten drog genast slutsatsen att det var min son, men det var ju lite fel det. Och vi lämnade som tur va butiken endast med varorna vi köpt, och inget bonusbarn!

Jag fick även under helgen det tråkiga beskedet att min fina Finess hade förlorat sitt föl. Det hade varit så litet vid födseln att det inte överlevde. Det knyter sig inom mig när jag tänker på henne nuförtiden. Det gör ont i hjärtat. Konstiga skuldkänslor. Måste fara till henne i veckan, trotsa smärtan. Fascinerande ändå att man kan knyta an så till ett djur.

Idag är det riktigt grått ute. Efter några fina dagar vände det igår kväll. Snart faller väl regnet. Gör inte så mycket för min del har en del inomhusjobb. Har fått hem korten från resan, blev en sisådär 650 bilder, så jag har ju en del pyssel att ta itu med! Tantgöra som fröken A skulle kalla det. Men jag får väl vara lite tantig då! Är ju faktiskt snart 23... =)

Tina har kommit hem igen så på fredag kanske man äntligen kan få lite träningssällskap! Roligare än att gå själv! Men det funkar ju de med så ikväll satsar jag på dubbla pass i spinning. Kanske lite överambitiöst, men motion är ju bra!

Är hästbiten och inte bara bokstavligt. Hästskötarlivet är hårt.=) Det fina bettet har nu sakta ändrat färg och intagit en groteskt äcklig skepnad. Förstår att folk undrar vad jag haft för mig.

Igår gjorde solen ett gästspel och jag passade på att kliva upp i tid och ta en tur till Armani. Vi tog oss en lugn skogstur och passade på att spana in lite stigar. Stigar som i alla fall fanns på min och Js vilda tid. Visserligen är det nu snart 10år sen och saker har ju förändrats sen dess. Och därmed även stigarna! Vi lyckades tappa bort oss ett tag där och irrande runt bland alla granarna. Försökte oss på att göra våra egna stigar med ett sisådär hyfsat resultat. Men hästen verkade tycka det hela var mycket spännande och roligt och ville inte riktigt ge upp stigtestandet när jag väl hittade vägen hemåt igen. När det torkat upp lite mer i skog och mark ska vi göra oss ett nytt försök!

Är inte bara till häst som jag lyckats förvirra bort mig. Tisdagskvällen for jag till F för att ta en promenad efter att solen lyckats tränga sig igenom dagens ihärdiga regnmoln. (Solen vann dock inte kampen över molnen utan snart regnade det igen. Regn och solsken samtidigt. Beslutsångest någon?) Vi tog i alla fall ansats uppför berget på en stig och hamnade på ett elljusspår. Vi hade ju en tidsram att hålla oss inom så vi pratade och traskade på. När vi sedan vände och skulle ta samma väg tillbaka gick det inte riktigt lika bra. Vi kom inte ihåg vilken stig från elljusspåret det var vi kommit upp ifrån. Vi passerade en grillplats och bestämde oss att vi MÅSTE ha gått för långt för den hade då inte funnits där när vi gick åt andra hållet... Ett försök från F att starta sin gps på mobilen och vi vände och tog första bästa stig ner, som inte slutade på någons villatomt vill säga.

Ehh vi kom ut vid motorvägen. Där hade vi då inte börjat! Vi skulle ha gått bra mycket längre på elljusspåret, och definitivt passerat den där grillplatsen!

Vi hittade i alla fall slutligen hem till F och blev lite sen till husfruarna, men popcornen gottgjorde det!

Att man inte lärt sig från barnsagan Hans och Greta att alltid lämna ett spår hem igen. Jag ska tänka på det nästa gång! Men vad var det nu som var det bästa spåret att lämna i skogen?  

Nu måste jag göra ett ryck och plocka undan lite för ikväll blir det finbesök!=)

Like A Tattoo. Colourful One.

Har hämtat mig nu efter en smärre hjärtattack då jag blev så förbannad att tårarna rann okontrollerbart. Förbannad och rädd. Anledningen mina föräldrar.

Började kvällen i stallet hos Armani och blev något sen till middagen med mina föräldrar. Fick ett samtal där de sa att maten var på bordet och att de skulle börja äta. Jag skyndade mig och en tjugo minuter senare var jag hemma. Jag hade dock inte tagit med någon hemnyckel tidigare då jag for, men det skulle ju inte vara några problem eftersom de skulle vara hemma.

Registrerade när jag parkerade med bilen att balkongdörren var öppen på glänt, men ingen som satt därute trots sommarvärmen. Ringer på dörren. Ringer på igen. Tar av mig stallskorna och ringer på några gånger till. Inget som händer därinne. Tar fram mobilen och ringer hem utan något svar. Provar de bådas mobiler men inget svar där heller. Tok-ringer på dörren. Inget. Baksidan, de kanske åt snabbt och är på baksidan nu och pysslar. Går runt, i bara strumporna. Boden stod öppen, men ingen där. Dörren på baksidan är låst. Men det hördes musik där inifrån. Kollar in genom köksfönstret, ser bordet med den framdukade maten och vinet, men inga föräldrar. Ringer vidare med mobilen medan jag kilar runt och fortsätter mitt nu smått hysteriska knapptryckande på ringklockan! Nu börjar det kännas obehagligt. Det kunde ju inte gått iväg på promenad för balkongdörren var ju faktiskt öppen och det går ju inte att lämna huset med ens vädringsfönstret öppet för mamma. Har något hänt? Hur skulle jag ta mig in, klättra uppför balkongen? Knackar på alla fönster ifall de nu mot förmodan inte skulle ha hört ringklockan för musiken. Inget händer. Nu har det gått minst tio minuter. Tar på mig skona och tänker börja knacka på hos grannarna. Ska jag ringa och oroa syster å fråga om hon hört nått ifrån de. På första grannens garageuppfart hör jag en bekant röst från andra sidan gatan. Min mammas. Det jag hör henne säga är "...hon har ju ingen nyckel..." , och sedan dyker de upp bägge två från de andra grannarnas baksida. När jag ser de blir jag så lättad och så jäkla förbannad! Kan inte göra något annat än att skälla och tårarna börjar rinna. Hade ju börjat måla upp alla möjliga olika scenarier i huvudet. För fantasi det har man.

Förklaringen var att de hade gått över till grannarna för att kolla på en tall som de just tagit ner. En tall! De kunde väl åtminstone skriva en lapp, lämnat olåst, ta med sina mobiler eller ringa mig. De visste ju att jag var på väg hem. I min ilska skriker jag ute på gatan att jag skiter då i deras jävla tall! Jisses! Hjärtklappning för en tall.

Nu efteråt ångrar jag mig lite. I alla fall i mitt uttalande om tallen.  Den har ju faktiskt alltid funnits där på andra sidan gatan, i alla år. Känns lite tomt när man kollar ut genom fönstret nu. Jag ber om ursäkt tallen för mitt beteende.

Men en ursäkt till mina föräldrar, för att jag flippad ut totalt på gatan, kommer att dröja. För de gjorde mig sååå jäkla skraj!

Sicken lördagskväll de blev.

Var på kyrkogården ikväll med pappa. Planterade blommor på farmor och farfars grav. Skulle ha varit farfars födelsedag idag om han fortfarande funnits här, 92år skulle han ha blivit. Det var vackert vid graven ikväll med solen som var på väg ner och värmen i luften som gav en hint om kommande sommarkvällar. Kändes fridfullt att gå där, som en fin avslutning på dagen.

Då även värmen verkar ha hittat tillbaka till våran stad spenderade jag dagen med A på hennes altan. Solande och ätande av jordgubbar med viss planering/drömmande inför sommaren. Innan denna lyx körde jag ett spinningpass på ego och min kropp den fick kämpa! Både gårdagens bodypump, som kändes i hela min ömmande kropp, och gårdagskvällens goda mat och drycker var bidragande till detta!
För visst kändes det bra mycket mer lockande att ligga kvar i sängen imorse och ojja mig över min träningsvärk, men jag beslutade att det nog var bättre att spinna bort den!

Den idén var dock bättre i teorin än i praktiken. Nu har värken plussats på och jag har vissa svårigheter att röra mig!  

Stora delar av kvällen igår försvann vi iväg bland minnena från gamla tider. T hade på en extern hårddisk massa kort från våra gångna år från bland annat gymnasiet. Det väckte en massa, massa skratt och det kändes så roligt att återminnas historier som man glömt bort för längesen! Alla kommer ihåg olika saker och sånt som hänt, det är underbart! Vi insåg även att man förändrats en hel del sen de dagarna. Själv hade jag vissa problem med att dels känna igen mig själv på flera utav korten och sedan andra ansikten som stått mig väldigt nära!! Skämmes på mig! Skämmes!

Vi lyckades även med att väcka mina nya minnen från den gångna resan då jag fann min älskade vän. Glassdrinken med Baileys! Trots att Ts mixer strejkade en del, den var från rusta behövs det sägas nått mer, så lyckades vi tillslut fylla glasen och det var värt jobbet! Det görs om snart igen kan jag lova!

Kvällen blev lyckad, kändes så för min del, trots att det inte blev någon utgång på slutet. Sällskapet som gör kvällen!