Hemma igen..
Ska ta en dusch och sedan lyssna klart på Mammas Nya Kille.
Har du inget bättre för dig nån dag så får du alltid ringa och underhålla mig, eller ännu bättre komma förbi!
7 och en halv timme..
Jobbade till stängning, hade tänkt att gå direkt och träna på friskis, men kände att huvudvärken jag fått under dagen mer manar mig att fara hem och vila. Skulle ändå vara ledig torsdag och fredag så då kan jag väl ta igen tränandet då, om det finns något bra pass förstås. Lika bra att kolla träningsschemat på en gång, mkt smart drag av mig att ta med det i väskan idag! Läser samtidigt som jag börjar gå ner för trappa från Åhléns, släpper förbi en av tjejerna som verkar ha bråttom iväg. Närmar mig slutet av trappan. Nästa sekvens ligger jag på golvet. Med näsan i träningshäftet missar jag att det var ett trappsteg till och faller pladask. Landar på min stackars vänsterfot som viks under mig, och nånting knakar.. Första tanken, "Fan vad hände", andra tanken, "undra om det var foten eller nått i väskan som knäcktes, chansar på nått i väskan, bäst så". Tar mig upp på fötter igen. Då kommer några fler av personalen ner för trappen, bland annat Julia. Berättar för henne vad jag nyss lyckats med, men haltar vidare med henne bort till vagnarna. Är nog inte så farligt ändå, bara jag kommer hem får jag pyssla om foten.
Får stå i regnet och vänta på min vagn, känner att det gör jäkligt ont när jag ska ta mig upp för trappstegen till vagnen. Och varenda duns under färden känns ordentligt, börjar göra så ont nu att ögonen fylls med tårar. Men jag bitar ihop. Tänker att allt händer av en mening, även om det inte är till någon större tröst just då. Uppför trapperna till rummet, får av mig skon och strumpan. Foten är ordentligt svullen och jag har fått som en stor knöl ovanpå. Gråtande och snörvlande ringer jag först syster och sedan hem. Efter ett tag har mamma ringt familjen Herling som fick rycka ut med gasbindor och smärtstillande. Men det blev ett ganska snabbt beslut att det var bäst att fara till akuten istället. Hamnade slutligen i mölndal där jag då fick sitta resten va kvällen/natten.
Fotleden är okej, har antagligen fått en spricka i hälbenet. Kryckor, smärtstillande och vila. Får se hur länge det tar innan jag kan jobba igen. Men som det ser ut far jag nog upp Sundsvall så länge. Man blir rätt handikappad med denna fot. Tackar gudarna för att jag har min bonusfamilj härnere! Vad skulle jag göra utan de?
Jaa allt blir inte alltid som man har tänkt sig. Man ska inte ta något för givet, livet är fullt av överraskningar.
Svarta tår och total förvirring..
...sammanfattar min fredag. Jobbade hela dagen, fick som tur var en liten utflykt på lunchen då jag åt med farbror Christer och hans Kicki, annars var det slit i ett kaosartat varuhus. Orsaken bakom kaoset var något som kallas "första-dagen-med-50%rabatt-på-rea-priset". Herre-jisses. Vi hade inte annonserat något alls, men ryktet spred sig visst som en löpeld. Fullt med folk hela dagen, tio sista minuterna innan stängning hade vi fortfarande kö till våran kassa. Jag och Malin, som förövrigt hade sin första dag på Dam, var de som hade stängning och vi kom inte därifrån med kassorna förrän en halvtimme senare än vanligt. Kan även meddela att när man haft en sådan dag så är man tillslut helt borta i skallen. Inte förrän jag sätter mig på vagnen och slappnar av känner jag hur himla slut jag är och hur det bränner i fötterna! Hade inte riktigt tänkt igenom mitt beslut på morronen då jag tog mina nya skor... Men nu har jag iaf gått in de, gått in de så väl att mina tår och naglar färgats svarta av lädret. Har ännu inte riktigt fått bort det.
Ledig helg. Tog tag i det som jag sagt att jag ska göra så länge. Jag började träna! Tog och pallrade mig iväg till friskis och svettis och köpte direkt ett halvårskort. Hoppade på ett pass direkt, ett längre introduktionspass till skivstång. Med tanke på att jag inte tränat ordentligt på ett bra tag, så kan man ganska lätt inse att det skulle resultera i träningsvärk. Och vilken värk sen...
Smärta i hela kroppen och speciellt i låren. Men en det är ju en sådan där härlig smärta som indikerar på att man gjort något gott. Det ska kännas att man lever.=)
Å tina, knåpar över huvutaget verkade som ett främmande ord. Spännande va.
Första dagen..
Tyskarna har nog satt sina spår. Hos många av oss... Ingen kunde undgå dem!
Och det har även din bild Erica, den är svår att glömma, men jag minns mest att jag skrattde väldigt varenda gång jag såg den, så för min del är det ett ganska roligt minne! haha!
Nä det är dags för att sova nu, går lång dag imorgon med, härligt härligt!
Vill bara meddela att ordet knåpar, som i frasen: "jag knåpar gärna bort sårskorpor..", verkar inte riktigt existera i samma grad härnere i väst. Blev vissa kommunikationsproblem idag.. Aa det är roligt med ord och hur de används. Kanske man skulle bli ord och dialekt forskare istället...
Tål att funderas på.
Obehag och tacksamhet
Ute stormar det för fullt. Regnar i stort sett hela tiden. Kom på mig själv igår när jag skyndade från vagnen att jag på något vis inte längre känner av regnet. Jag ser det och klagar över det, men när jag väl står därute är det som jag inte känner av dropparna som träffar mig. Det är först när jag kommer in under tak igen som inser att jag är blöt. Jag har blivit ett med regnet.
Ibland kan det vara skönt att slippa behöva gå utanför dörren och att man bara kan skylla det på vädret. Men jag kan känna ett visst obehag dessa dagar. Är det något som jag har respekt för så är det vädrets makter. Respekt och en viss rädsla. De är okontrollerbara. Vi har inte mycket att sätta emot vädret när det är som värst. Just nu är det blåsten som får mig att känna mig lite illa till mods och ensam. Träden utanför mina fönster knackar hela tiden på och regnet piskar mot rutorna. Det enda jag kan göra är att tänka att jag har ju faktiskt varit med om värre då jag bodde i skåne. Det och mina öronproppar får agera lugnande när jag försöker somna på kvällen.
Satt igår med min pärm med alla skivor i som innehåller gamla skolarbeten och foton. Tänk om man var utan alla dessa foton, vad många minnen som skulle kunna försvinna. I stort sett varje foto jag har sparat påminner mig om något. Även det fotot som då för stunden det togs inte hade nån större betydelse kan få en att tänka tillbaka.
Förmågan att minnas uppskattar jag fastän det inte alltid medför en bekväm känsla. Men det är alla olika stunder, med alla dessa olika känslor som just sätter spår i en, både djupa spår och något ytligare. Fotona kan hjälpa de ytligare nästan glömda spåren att vakna till liv igen. Det är jag tacksam för.
Bla från Juletid
Julafton hemma.
1.Juleljus 2. Systrar vid granen 3. Kära mor som tomtenisse.. 4. Morfar och mamma 5. Besök av kusin Sofias lilla valp Nisse 6. Piss-Nisse även kallad. Mkt söt prick i varje fall! 7.Mys i vardagsrummet 8. Årets tomte på besök.Tomten hade vissa problem med läsningen på klapparna.. 8. Vad har du i säcken tomten? 9.Nöjd och utslagen mamma efter allt öppnande av klappar 10. Också nöjd =)
Juldagen, tyvärr med kamera med dåligt batteri.
1.Tayna och Anki på kvällens första förfest. Ett kort sen dog kameran! 2. Anki på väg för lite nattamat, i den vackra snön 3. Kameran vaknade till och kunde fånga detta ögonblick. Sicket under..
En Skönsmobo besöker en gammal Granlobo som nu blivit Kungsladugårdsbo:
1.Raket 2. I Borås hos syster i lägenheten 3. Gott du! 4-8. samtliga av dessa foton togs i brist på annat! Tänk så kul man kan ha det med en soffa och en kamera..
You´re cruisin´ for a brusin´!
En inaktiv början av det nya året..
... och slut på det gamla. Det är vad man kan säga om mitt bloggande den senaste tiden.
Men slutet av året var härlig med julen hemma med familjen. Det blev en riktigt strålande jul, en sådan som de sjunger om i alla jullåtar.=) Hela familjen samlad, snö, vintersol, god mat, klappar och tomte såklart! Många tycker det är lite komiskt när jag berättar tomten fortfarande kommer till oss då jag är yngst i familjen med mina 21år. Sen är det dessutom inte så speciellt svårt att lista ut vem det är som gömmer sig bakom masken då vi bara är fyra i familjen...
Jag fick även uppleva ett sådant där härligt snöande med stora fina flingor under natten till annandagen. Kände mig sprallig och lycklig. Kanske hade alkoholhalten i min kroppen en viss inverkan, men det spelar ingen roll, känslan var härlig.
Dagarna gick för snabbt där hemma. Men hann med att hälsa på min lilla älskling. Gjorde mig lite ont att träffa han, känns som han ser äldre ut och sliten för var gång jag träffar han. Jag saknar våran gamla tid tillsammans!
Tillbaka i Gbg väntade regnet och jobbet. Mellandagsrean. Min teori är att så fort det finns en skylt med ordet REA blir alla kunder extra köpgalna och ovanligt egocentriska, bara river och kastar kläder omkring sig. Att jobba i butik är ingen hit under dessa dagar. Tro mig!
Angelina kom ner på besök inför nyår. Mkt trevligt med lite sällskap, första gästen här om jag bortser från systers övernattningar. Men besöket var iaf mkt roligt, trots att våra planer för nyårsafton gick i stöpet. Skulle ha varit hos systers kamrat för stor nyårsmiddag men lille Sixten blev sjuk så de fick bli ändrade planer. Men mig gjorde det inte så mkt. Nyårsafton är ändå ganska överskattat! Jag var nöjd med kvällen som den var, med en god väns sällskap, smarrig mat och mycket skratt. En bra avslutning på året.
Angelina for hem i fredagskväll, innan det hade vi några dagar som vi spenderade i butiker, på spårvagnar, i Borås, mitt i ett polispådrag och hos Jens. Angelina fick även under hennes vistelse höra min ena grannes skönsång, sicken hit!
För tillfället är jag förvirrad. Går runt och vet ingenting. Ingenting om framtiden.
Alla vikariat på jobbet går ut den 15, alltså om åtta dagar, och ingen vet nått om några nya anställningar. Inte så mkt framförhållning... så jag vet alltså inte hur det är med jobb framöver, och därför inte hur jag ska göra med Malaysia, vilket jag väldigt gärna skulle vilja hänga med Hådén till. Och därefter vet jag inte hur jag ska göra med rummet.. jag vet alltså ingenting. Jobbigt då jag gillar att ha kontroll. Men jag kan inte gör nått åt det, utan jag får väl helt enkelt vänta ut det..
Saknad
